Christian Günther-bloggen

Blogg om boken "Spelaren Christian Günther"

Finlands egen Christian Günther

Posted on | april 21, 2008 | 31 Comments

wittinggunther.jpg
Rolf Witting och Christian Günther träffas under det mystiska mötet dem emellan våren 1941, strax innan Operation Barbarossa.

Via denna bloggs kommentarfunktion har jag fÃ¥tt reda pÃ¥ att det kommer en biografi om Finlands utrikesminister 1940-1943, Rolf Witting. Finlandssvenske Witting hade kontakter med den fascistiska Lapporörelsen och har liksom Günther blivit syndabock — Witting anses ha spelat en central roll i Finlands närmande gentemot Nazityskland.

Boken heter Målet framom äran (Päämäärä ennen mainetta) och recenseras i Hufvudstadsbladet:

Witting var fortsättningskrigets tyske hantlangare, en man bländad av Hitler-Tysklands framgångar under det andra världskrigets första år.

Boken är skriven av docent Erkki Maasalo, som ”föresatt sig att Ã¥tminstone nyansera bilden av denne finlandssvenska högborgerliga politiker”. Liksom min bok om Günther är detta den första biografin om Witting. Vilket i bägge fallen är mycket märkligt eftersom de tvÃ¥ männen spelade en central roll i sina respektive länders kontroversiella utrikespolitik.

AngÃ¥ende Witting skriver Hufvudstadsbladet att ”nÃ¥gon direkt äreräddning kan det inte bli tal om”. ÄndÃ¥ verkar Maasalo missa det verkligt intressanta angÃ¥ende Witting och den politik som han och Finland valde 1941. Hufvudstadsbadet skriver:

Maasalo resonerar inte ingående kring alternativet att Finland skulle ha förhållit sig neutralt då Tyskland överföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 och Hitler höll sitt berömda tal om att Finlands hjältesoldater står sida vid sida med tyskarna från Ishavet till Svarta havet.

Detta är ju den spännande frÃ¥ga som även jag försökt väcka liv i. Den i sÃ¥ mÃ¥nga axelmakter omhuldade myten om ”den enda vägen”. MÃ¥nga anser att Finland inte hade nÃ¥got val annat än att alliera sig med Tyskland 1941. Men nÃ¥gra bevis har jag hittills inte sett, bara kontrafaktiska resonemang om att Stalin och Hitler inte skulle ha tolererat ett neutralt Finland. Och det kan man naturligtvis ha teorier om. Men om man inte presenterar bevis sÃ¥ är det inte vetenskap.

Docent Maasolo har dock lite andra konstigheter för sig, enligt Hufvudstadsbladet:

Det är svårt att hålla med Maasalo då han påstår att Witting först sent på våren 1941 kom underfund med att Finland i ett kommande krig kommer att stå på Tysklands sida. Många samtida vittnen säger att Witting aktivt drev på en politik som förde Finland in under Tysklands vingars skugga.

[…]

Maasalo vitsordar Rolf Witting som en sann fosterlandsvän och föredrar att tiga om de mindre demokratiska dragen hos hans person.

Rolf Witting var en riktigt läskig typ. Han var den ende företrädaren för en fri demokratisk stat som undertecknade nazisternas Antikominternpakt. Men Witting var också mycket intressant. Vågar man hoppas på en svensk översättning av Maasolos bok?

Comments

31 Responses to “Finlands egen Christian Günther”

  1. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 10:50

    Nej, Henrik.

    Det finns så mycket välformulerad och relevant historieforskning oöversatt från finskan, att Erkki Maasalos äreräddning av nazistsympatisören Witting är det sista som behövs på svenska!

    Om du vill verka för översättningar, hamra på om den kunnige Markku Jokisipilä i stället!

    Min gamle arbetskamrat Ralf Friberg är konciliant i sin Hbl-recension (som du sett i Anders Gustafssons länk), men han förmår inte dölja att Maasalos bok är rent skräp.

    Erkki Tuomioja, historiker och socialdemokratisk politiker, recenserade boken i höstas på sin hemsida:

    ”Jag mÃ¥ste konstatera, att boken egentligen inte pÃ¥ minsta sätt förkovrat mina kunskaper om den krigstida utrikespolitiken eller öppnat nÃ¥gon ny vy. Ännu större är besvikelsen över att bilden av Rolf Witting som person förblir lika oskarp och avlägsen som tidigare.

    Inte heller presterar Maasalo någonting i fråga om Wittings arbetsuppgifter när han en tid var biträdande utrikesminister i Kivimäki-regeringen.
    (”Meriten” som tillät Ryti att handplocka Witting till den nya regeringen 1940; KPJ:s anm.)

    Erkki Maasalo företräder ”forsfararteorin”, en förädling av den redan mÃ¥ngfaldigt förlista ”drivvedsteorin” (= Finland pÃ¥ passiv, men ändÃ¥ heroisk, drift i världspolitiken; KPJ:s sammanfattning). Maasalo nÃ¥r inte denna insikt med sin forskning, utan har den redan som förutfattat axiom vid starten.

    Av detta skäl är hela boken – sitt breda källmaterial till trots – bara ett stöd för det i förväg givna resultatet. Maasalo accentuerar det tendentiösa i sin skrivning med egna kursiveringar och utropstecken.

    Anmärkningsvärd är den obalanserade användningen av källor. SÃ¥ skildrar Maasalo pÃ¥ flera ställen Wittings uppträdanden inför riksdagens utrikesutskott (inte via protokoll, utan) med hänvisning till sändebudet K.I. Westmans rapporter till Stockholm.”

  2. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 10:57

    Försöken att utmÃ¥la Witting som ”patriot” väcker nära nog Ã¥ngest! Jag skrev idag till Erkki Tuomioja:

    ”Hej Eki,

    Efter artikel av Friberg i Hbl kollade jag om Du hade recenserat Maasalos försök till ”Ehrenrettung” av Witting.

    Givetvis hade Du. (Du borde publicera en bok om hur man bär sig åt när man läser allt som kommer ut!)

    Utan att på minsta sätt vara med i Svenska Folkpartiet undrar jag över en sak:

    C.O. Frietsch och flera andra betonar, att SFP inte erkände Witting som partiets företrädare i regeringen. ÄndÃ¥ var mannen SFP-medlem. I statsrÃ¥dets annaler lär det stÃ¥ ”SFP” som Wittings partitillhörighet.

    Skall försöka kolla Maasalos bok på biblioteket. (Jag har läst hans text om Ramsay.) Skriver han om konflikten?

    ”No small matter” – med tanke pÃ¥ just SFP-riksdagsgruppens parlamentariska och patriotiska roll som motstÃ¥ndare till ”fortsättningskrigets” excesser.

    mvh
    KPJ

  3. förf.
    april 21st, 2008 @ 11:03

    KPJ! Jag förstår nog att boken inte är direkt lysande historievetenskap. Just därför blir den emellertid intressant för mig, som forskar i historiesyn.

  4. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 11:04

    FörstÃ¥r att rubriken ”Finlands egen Günther” är retorisk, eller om man sÃ¥ vill journalistisk.

    Jämförelsen är förklenande mot ”Sveriges” Christian Günther.

    Witting drev sitt land i famnen på nazisterna.
    Han föraktade riksdagen. Han hatade Sverige och motarbetade nordiskt samarbete.

  5. förf.
    april 21st, 2008 @ 12:12

    Javisst! Poängen är att Günther såg detta som den rätta vägen, även för Sverige. Därav hans hemlighetsmakeri våren 1941. Den stora frågan är naturligtvis vad han och Witting egentligen talade om på mötet i Helsingfors. Det kommer vi aldrig att få veta.

    Det finns en möjlighet att de bägge talade öppet med varandra…

  6. Anders Gustafsson
    april 21st, 2008 @ 12:55

    ”MÃ¥nga anser att Finland inte hade nÃ¥got val annat än att alliera sig med Tyskland 1941. Men nÃ¥gra bevis har jag hittills inte sett, bara kontrafaktiska resonemang om att Stalin och Hitler inte skulle ha tolererat ett neutralt Finland.”

    Dessa många är i de flesta fall historiker och militärhistoriker som studerat saken ingående och kommit fram till att det var det minst dåliga av samtliga dåliga alternativ och ett alternativ som valdes först då samtliga andra alternativ (neutralitet, försvarsunion med Sverige etc) var uttömda. Att såväl Stalin som Hitler inte accepterade ett neutralt Finland finns relaivt väl belagt, både i ord och handlingar.

    Något rykande vapen kommer du aldrig att hitta, men väl väl underbyggda resonemang från fackmän.

    KPJ:
    ”Han föraktade riksdagen. Han hatade Sverige och motarbetade nordiskt samarbete.”

    Utan att egentligen ha en åsikt om ovanstående skulle jag vilja veta på vad du baserar detta? På Frietschs kommentarer? Visste Frietsch då han skrev boken att det fanns riksdagsmän som rapporterade direkt till Moskva?

  7. Anders Gustafsson
    april 21st, 2008 @ 14:10

    “Jag mÃ¥ste konstatera, att boken egentligen inte pÃ¥ minsta sätt förkovrat mina kunskaper om den krigstida utrikespolitiken eller öppnat nÃ¥gon ny vy.”

    Vilket är en nÃ¥gorlunda adekvat översättning av orginalet. Notera dock ”mina kunskaper”. Detta kommer frÃ¥n Erkki Tuomioja som själv är oerhört beläst och kunnig inom omrÃ¥det. Sett frÃ¥n det perspektivet är det säkert fÃ¥ böcker som ökar recensentens kunskaper.

    Detta som sagt var utan att jag själv läst boken.

  8. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 14:14

    SÃ¥som bl.a. skildringen i ”Spelaren CG” visar var demokratin inte frisk i Sverige heller, men ”checks-and-balances” fanns.

    Witting blev pÃ¥ allvar ifrÃ¥gasatt först när kriget redan vänt (alltsÃ¥ var förlorat, för hans politik). Det anmärkningsvärda är ju att han hade den inre kretsens*) stöd, trots att riksdagen misstrodde honom. I Maasalos ”Sir Henrik” (om Ramsay) är Witting misstrodd ocksÃ¥ av Mannerheim.

    *) SÃ¥ klart hörde Mannerheim till ”den inre kretsen”, men inte i strikt politisk bemärkelse. T.ex. torde utrikesminister 1940 ha valts utan marskalkens say-so.

  9. Anders Gustafsson
    april 21st, 2008 @ 14:34

    Notera även att Tuomiojas recension av Guntherboken numera finns översatt på Tuomiojas hemsida:
    http://www.tuomioja.org/index.php?mainAction=showPage&id=1397

  10. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 16:01

    ”nÃ¥gorlunda adekvat översättning av orginalet” (det AG skrivit som ”orginalet” heter pÃ¥ svenska ”originalet”)

    Vem recenserar vem? Skulle AG vara rätt man att betygsätta min finska? Eller min svenska?

    Eller mina intentioner?

  11. JariL
    april 21st, 2008 @ 16:16

    ”Witting drev sitt land i famnen pÃ¥ nazisterna.
    Han föraktade riksdagen. Han hatade Sverige och motarbetade nordiskt samarbete.”

    Egentligen frågan är fortfarande i vilken mån Witting påverkade de politiska val som gjordes i Finland. Med hans val flaggade Finland klart och tydligt att man var färdig att välja Tysklands sida. Detta betyder dock inte automatiskt att Witting hade mycket att säga i saken. Var det inte Ryti som konstaterade att Witting var perfekt utrikesminister på grund av att han inte var pratsam?

    Mvh,

    Jari

  12. Anders Gustafsson
    april 21st, 2008 @ 17:46

    KPJ:
    Kan vi lämna personangreppen därhän och koncentrera oss på väsentligheter? Naturligtvis har jag synpunkter på ditt sätt att uttrycka dig, liksom även du har synpunkter på mitt. Det är dock ointressant i sakfrågan. Vad jag försökte få fram var just en nyans i ETs text som måhända gick förlorad i översättningen.

    Jag beklagar om du tog det som ett påhopp. Det var ej avsikten.

    Jari:
    ”Egentligen frÃ¥gan är fortfarande i vilken mÃ¥n Witting pÃ¥verkade de politiska val som gjordes i Finland.”

    Precis som exempelvis bytet av Litvinov mot Molotov i Moskva nÃ¥gra Ã¥r tidigare? Witting är annars en bekväm syndabock eftersom han dog redan 1944. Att han ensam skulle ha ”drivit Finland i armarna pÃ¥ Tyskland” är dock att förenkla saken och även en bekväm ursäkt för de Riksdagsledamöter som inte tog sitt ansvar under kriget.

  13. Kim Peter Johansson
    april 21st, 2008 @ 20:48

    KPJ rättar AG:

    Varken jag, eller någon överhuvudtaget, påstår att Witting ENSAM styrde statsskutan i nazitysk hamn.

    (Här roar jag mig med en maritim glosa, då Witting egentligen var professor i havsforskning.)

  14. possi
    april 23rd, 2008 @ 12:26

    Hej

    Henrik det skulle vara mycket mer intressant att hör vad du tycker om boken Säkerhetspolitik och historia, Essäer om stormaktspolitiken och norden under sjuttio Ã¥r; Red. Mats Bergqvist och Alf W Johansson 2007, i den ägnar Mats Bergqvist en hel uppsats med namnet ”Revisionismens lockelser:debatten om Sverige under andravärldskriget”(sid 27-46) till att ifrÃ¥gasätta Henrik Arnstad tillsammans med Staffan Thorsell för att vara Sveriges nu ledande historierevisionister, där han bla annat skriver ”Mera förledande är den första av tvÃ¥ revisionistiska volymer som kom ut förra Ã¥ret och som av en del inte särskilt pÃ¥lästa recensenter fick mycket positiv uppmärksamhet. Det handlar om journalisten Henrik Arnstads ”Spelaren Christian Günther.”

    Vad är ditt svar?

  15. förf.
    april 23rd, 2008 @ 14:06

    Åh, jag är mycket smickrad av att ambassadör Mats Bergqvist ägnar så mycket uppmärksamhet åt min bok. Var inte han stationerad i Helsingfors?

    Jag tänkte återkomma till hans artikel på denna blogg så snart jag hinner.

  16. JariL
    april 23rd, 2008 @ 14:51

    ”Rolf Witting var en riktigt läskig typ. Han var den ende företrädaren för en fri demokratisk stat som undertecknade nazisternas Antikominternpakt.”

    I och för sig själv har jag ingenting emot att nÃ¥gon beskriver Witting som läskig typ eftersom han hade ett mycket klumpigt karaktär som skaffade honom ocksÃ¥ en hel del politiska fiender. Däremot det är nog ganska intressant att dra slutsatsen frÃ¥n det att Witting skrev under Antikominternpakten. Det finns väl ingen bevis pÃ¥ att Witting var primus motor i ärendet eller att han var pÃ¥ nÃ¥got sätt ivrig att binda Finland till Tyskland med ett avtal. Trycket kom mycket ensidigt frÃ¥n tysk hÃ¥ll och Antikominternpakten valdes frÃ¥n alla alternativen därför att den hade minst betydelse. Det är en annan sak att den finska regeringen kanske bedömde situationen fel när den trodde att om Finland inte skriver pÃ¥, Tyskland skulle stoppa matt ransporterna till Finland. Tyskarna hänvisade nog till detta men hur allvar dom menade det är en annan sak. Finska regeringen upplevde dock att man inte hade rÃ¥d att ta risken pÃ¥ grund av den mycket dÃ¥liga näringssituationen i landet vintern 1941-42. Samma gäller mycket lÃ¥ngtgÃ¥ende till Ribbentropp pakten som enligt ny forskning var Ribbentropps försök att stöda hans egen position i Hitlers ögonen, inte en politisk manöver som i verkligheten var förutsättning till tysk hjälp. Men Ryti viste inte det när han skrev pÃ¥…

    Som engelsmän säger ”A diplomat is an honest person that has been sent to a far away country to lie for his country”. Utrikesministern hamnar ocksÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ i samma situation -trots hans/hennes egna sympatier. Jag har aldrig sett nÃ¥gonting som skulle tyda pÃ¥ att Witting inte var lojal till sin regering och sitt land som utrikesminister. Däremot är det väl känd att ett antal riksdagsledamot läckte information till andra länder och att minst undervisningsminister Antti Kukkonen höll tyskarna informerade om allt som han hörde i regeringen eller riksdagen.

    Mvh,

    Jari

  17. Anders Gustafsson
    april 23rd, 2008 @ 19:11

    ”Det är en annan sak att den finska regeringen kanske bedömde situationen fel när den trodde att om Finland inte skriver pÃ¥, Tyskland skulle stoppa matt ransporterna till Finland. ”

    Detta hot återkom ständigt i korrespondensen från Berlin. Man hotade flera gånger med detta för att visa sitt missnöje med den finländska pressen, politikerna och opinionen, något som kanske visar att censuren inte var så svart som några försöker påskina. Politikerna var ej heller helt tysta. Efter att tal av Fagerholm vid en Norge-afton 3 nov 1943 hotade Tyskland igen att avbryta livsmedelsexporten.

    Finland var allt annat än Tysklands lydiga vasall. Och för att ta ett annat Engelskt uttryck: ”Hindsight is always 20:20”. Jag är övertygad om att regeringen hade agerat annorluna om de vetat de vi vet i dag. Eller ocksÃ¥ inte? Visste man tex dÃ¥ att den Brittiska regeringen, i ett hemligt telegram till Moskva, godkänt en Sovjetisk ockupation av Finland hösten 1939?

    ”Däremot är det väl känd att ett antal riksdagsledamot läckte information till andra länder och att minst”

    Förutom Kukkonen, fanns Cay Sundström som vidarebefordrade all information han fick till Moskva.

  18. Anders Gustafsson
    april 26th, 2008 @ 09:03

    Och på tal om utrikesministrar så uttalar sig fd utrikesminister Erkki Tuomioja, denna oerhört besläste och (språk)kunnige socialdemokrat, om att skrota förstamajtågen:

    Tuomioja beredd att avstå förstamajtåg

    Socialdemokratiske riksdagsledamoten Erkki Tuomioja anser att förstamajtågen kan förpassas till historien om de inte längre intresserar folk. Tuomioja, som ställer upp i partiordförandevalet, säger till tidningen Vihreä Lanka att han är redo att avstå även från andra sosse­traditioner- och symboler om de inte längre fungerar.
    Tuomioja tror dock att det finns de som deltar i förstamajtågen. Själv kommer han att tala i Imatra, Joutseno och Villmanstrand. fnb

    Där håller jag helt med. Ingenstans firas väl Nazismen med pompa och ståt, så varför då fira Kommunismen? Varför inte låta första maj bli en dag då man firar arbetarna och arbetet, men utan röda fanor?

    Även militärparader kan förpassas till samma historiens skräphög.

  19. johan stjernberg
    april 26th, 2008 @ 11:01

    Enligt Husis är det svårt att hålla med Maasalo då han påstår att Witting först sent på våren 1941 kom underfund med att Finland i ett kommande krig kommer att stå på Tysklands sida. I det följande en kurios kommentar av en samtida, nämligen Edwin Linkomies:

    Memoarskrivare fungerar som känt bÃ¥de som bokförare och revisor och det gäller förvisso även Edwin Linkomies postumt 1970 utgivna och i fängelset ihopkokade ”Vaike aika”. Vissa bakgrundsfakta kan ändÃ¥ tillmätas ett visst mÃ¥tt av sanningsenlighet, sÃ¥som det att Witting i fyllan och villan i början av juni 1941 för honom yppat att Tyskland förberedde ett snart förestÃ¥ende angrepp pÃ¥ Sovjetunionen tillsammans med Finland enligt ett hemligt avtal. Även den svenska kollegan kände till Hitlers erövringsplaner, men inte Finlands andel. Han sÃ¥g sig därför föranledd att personligen uppsöka sin finska kollega i maj 1941. Till sin förtrytelse fann han sig senare ha blivit förd bakom ljuset. Kallduschen kom den 22 juni dÃ¥ Tyskland attackerade Sovjetunionen och samma dag av den svenska samlingsregeringen krävde grupptransport av tyska trupper pÃ¥ svenska järnvägar frÃ¥n Norge till Finland och genomtransport av material och underhÃ¥ll till Finland. I neutralitetens namn gick man som bekant med pÃ¥ kraven.

    De tyska truppförstärkningarna i norra Finland hade en längre tid talat sitt tydliga sprÃ¥k, trots att ingen hade beslutit nÃ¥gonting. Även i det socialdemokratiska lägret gjordes pÃ¥tryckningar gentemot regeringen, men statsledningen som inte i egentlig bemärkelse var nÃ¥gon statsledning utan en militärjunta ibland nämnd ”Mikkelin hallitus” ibland krigskabinettet hade en gÃ¥ng för alla bundit statens händer. Det skulle dröja ända till 28.11.1941 innan man fick ihop ett möte pÃ¥ hög nivÃ¥ mellan politiker och huvudstaben pga Mannerheims obstruktion – den famösa överläggningen där Mannerheim inte yppade ett ord. I det skedet var Östkarelen i stort sätt erövrat och de första konventrationslägeren hade redan upprättats i Petroskoi.

  20. johan stjernberg
    april 28th, 2008 @ 08:07

    Erkki Tuomioja betonar i sin recension av Maasalos Witting-biografi att Finlands utrikespolitik under mellanfreden och fortsättningskriget styrdes av en inre krets bestÃ¥ende av Ryti, Rangell, Walden, Witting och förstÃ¥s Mannerheim och insinuerar att en viss sorts information är knapphändig, varför biografier eventuellt kan vara av intresse – Maasalo avfärdas i detta avseende. Att regeringen Rangell var ”odemokratisk” är en allmän uppfattning bland historiker, bl.a. Mauno Jokipii, men Ã¥ andra sidan hade den uttryckligen funktion som marionettregering för att backa upp fÃ¥väldet. Paasikivi uttrycker sig i det här avseendet i sina dagböcker förklenande om Witting. Makten fanns hos huvudstaben assisterad av nÃ¥gra spratteldockor som sattes att genomföra olika slags odemokratiska aktioner. SÃ¥ledes inleddes tyskinvasionen en tidig septembermorgon 1940 med landstigningen i Vasa. Landshövdingen i Vasa blev tagen pÃ¥ sängen och rÃ¥dfrÃ¥gade inrikesministern som ingenting visste och därför rÃ¥dfrÃ¥gade statsministern som även han lÃ¥tsades bestört. Efter konsultationer med försvarsministern kunde statsministern sedan meddela landshövdingen att allt var i sin ordning. Witting tog sedan pÃ¥ sig ansvaret att som orakel lägga ut texten vid utfrÃ¥gningarna i riksdagen, som om det skulle ha varit frÃ¥ga om ett tyskt ultimatum som inte kunnat negligeras eller ens delges statsministern.

    Efter landstigningen är det ganska onödigt att spekulera i olika neutralitetsmodeller. Mystiskt är att inte heller Stalin reagerade, såg han verkligen ett finskt-svenskt samarbete som ett farligare alternativ än tyskar vid östgränsen? Och märkligt nog kunde tyskarna i fortsättningen stiga i land i Hangö på en kajplats strax bredvid ryssarnas!

    Demokratiunderskottet och mörkläggningen, som inte kan förklaras med att någon Kukkonen läckte statshemligheter, har gjort att ny information fortfarande sipprar ut. Ilta-Sanomat skriver 25.4.2008 om att tyskarna allt som allt och i repriser anlagt hundra för ryssar avsedda fångläger med början från våren 1942 ( med tillträde förbjudet för finnar ) samt tre läger för egna straffångar, om vilket fortfarande vittnar ett gammalt galgträd i Taivalkoski.

  21. JariL
    april 29th, 2008 @ 08:42

    >Demokratiunderskottet och mörkläggningen, som inte kan förklaras med att >någon Kukkonen läckte statshemligheter, har gjort att ny information >fortfarande sipprar ut. Ilta-Sanomat skriver 25.4.2008 om att tyskarna allt >som allt och i repriser anlagt hundra för ryssar avsedda fångläger med början >från våren 1942 ( med tillträde förbjudet för finnar ) samt tre läger för egna >straffångar, om vilket fortfarande vittnar ett gammalt galgträd i Taivalkoski.

    Att tyskarnas fångläger existerade i Finland är ingen ny sak. Inte heller att dom var utanför finsk kontroll. Tror inte att förhållandena i lägren har studerats tidigare men viss information kan hittas från memoarer. T.ex. Wolf Halsti berättar om tyska lägren i sina memoarer och beskriver också hur hans vän som var präst kontinuerligt besökte en läger trots att det var förbjudet.

    Att riksdagen läckte information hade nog en hel del att göra med att beslut fattades av en mycket liten grupp. Speciellt fredshandlingar i slutet av vinterkriget, då nyheten att riksdagen hade godkänt sovjetiska villkoren läckte till Sverige, ruinerade Rytis tillit till parlamentariker. Han höll på att försöka få vissa förändringar i avtalet när Molotov fick veta att riksdagen hade godkänt fredsavtalet. Ryti blev tagen i sängen och Molotv bröt omedelbart förhandlingarna som onödiga och tvingade Ryti att skriva på.

    Varifrån har du fått informationen att tyskarna skulle ha stigit i land i Hangö? Vasa och Uleåborg var deras landstigningshamn så gott jag vet. Deras etapsystem var också byggt från dessa hamnar upp till Finnmark.

    Mvh.

    Jari

  22. johan stjernberg
    april 29th, 2008 @ 09:25

    JariL: Varifrån har du fått informationen att tyskarna skulle ha stigit i land i Hangö?
    http://www.hanko.fi/city/pdf/sotatoimet.pdf

  23. JariL
    april 29th, 2008 @ 11:44

    Tack! Jag formulerade min frÃ¥ga lite dÃ¥ligt.Jag hänvisade egentligen till detta: ”Och märkligt nog kunde tyskarna i fortsättningen stiga i land i Hangö pÃ¥ en kajplats strax bredvid ryssarnas!”

    Källan du hänvisar till berättar också att tyskarna och ryssarna inte använde hamnen samtidigt. Tyskarna använde hamnen först när ryssarna hade lämnat Hangö 1941.Texten är dock skriven på ett sånt sätt att man kan få intrycket att ryssarna och tyskarna använde hamnen samtidigt.

    Mvh,

    Jari

  24. Kim Peter Johansson
    april 29th, 2008 @ 19:11

    Bättre sent än aldrig.

    Så bör man kanske skriva om det myckna uppdykandet av den krigstida riksdagens förrädiska rapportörer.

    Ja. Ja, Demokratin är ett Dilemma och Parlamentarismen ett Problem!

    Mest känns allt pratet om Kukkonen, Sundström m.fl. m.fl. som en efterhandskonstruktion i försvar för nonchalerandet av parlamentarism.

    Man mÃ¥ste nämligen ta det goda MED det dÃ¥liga. Det är folket som utser parlamentarikerna. Vi är alltid i krig och fred – eller pÃ¥ väg frÃ¥n det ena till det andra.

    Vem som är pÃ¥litlig mÃ¥ste dÃ¥ alltid bestämmas av andra – men hur vet man om DESSA är att lita pÃ¥?

    Jag tillåter mig tro att herrar Ryti och Rangell och många av regeringskumpanerna, som Wallden, var lösmynta åt alla håll och kanter. Likaså militärerna.

    Eder förbundne KPJ har släkt i USA. Vore jag en säkerhetsrisk som t.ex. EU-parlamentariker? Där skulle jag ha över 780 andra (från 27 länder) att skvallra med.

  25. JariL
    april 30th, 2008 @ 10:07

    Jag ser saken frÃ¥n en liten annan perspektiv. Det intressanta är varför ocksÃ¥ parlamentariska systemen i en krissituation mycket ofta utvecklar en liten ”inre krets” (citationstecken pÃ¥ grund av att dess medlemmar ofta kommer delvis utanför parlamentariska systemet) eller lÃ¥ter den att utvecklas. Det är naturligt att när snabba beslut mÃ¥ste göras parlamentet är en alltför klumpig organ och att man pÃ¥ ett eller annat sätt mÃ¥ste göra beslutsfattande smidigare. Det är ocksÃ¥ klart att frÃ¥n inre kretsens synvinkel när man har fÃ¥tt makten det är ofta svÃ¥rt att ge den tillbaks och att ett sätt att skydda egen position är dela information sparsamt. Utanför inre kretsen har man alltid en rad politiker som skulle gärna komma in i inre kretsen (t.ex. Paasikivi och Kekkonen under fortsättningskriget) och som ofta är dess hÃ¥rdaste kritiker. Men varför stÃ¥r den stora majoriteten av parlamentariker stilla och lÃ¥ter inre kretsen styra? En förutsättning är naturligtvis att dom har förtroende till inre kretsen. Detta var trots allt fallet i Finland. Men jag skulle pÃ¥stÃ¥ att minst lika viktigt är att när situationen blir svÃ¥r politikerns bästa strategi är att lÃ¥ta nÃ¥gon annan bära ansvaret. Om allt gÃ¥r bra man hinner alltid med i vagnen, om inte det är lätt att ta distans till katastrofen. Man hade gÃ¥tt om exempel om detta i Finland efter kriget.

    Man har ett par gÃ¥nger hyllat SFP’s riksdagsgrupp i denna diskussionsgrupp för att den skulle ha varit pÃ¥ nÃ¥got sätt mera liberal och humanistisk än andra partiernas. Man kan dock se saken frÃ¥n en annan synvinkel. Efter vinterkriget svensksprÃ¥kig Finland förlorade ganska lite jämfört med finsksprÃ¥kiga orten. Nästan inga flyktingar bosattes i svensksprÃ¥kiga omrÃ¥den (man fick dock betala för detta förmÃ¥n i pengar) och utom Hangö praktisk tagen alla omrÃ¥den som förlorades var finsksprÃ¥kiga. SÃ¥ledes svensksprÃ¥kiga i Finland hade mycket liten att vinna när fortsättningskriget började jämfört med finsksprÃ¥kiga som kunde skicka ”hyresgästen” hemma. Detta reflekterades ocksÃ¥ till svensksprÃ¥kiga politikerna och deras attityder till kriget. Lite paradoxalt svensk Finland tappade mera i freden efter fortsättningskriget än efter vinterkriget när Kyrkslätt hyrdes till Sovjetunion.

    Ã…t den andra sidan Maalaisliitto, trots att den var säkert inte den mest militaristiska eller tysk vänliga finska partiet, var den sista att vända riktningen under fortsättningskriget just därför att den hade mest att förlora politiskt. Detta hade ocksÃ¥ redan varit klar under vinterkriget när Maalaisliitto’s ministrar och riksdagsgrupp röstade delvis emot fredsavtalet när dom fick veta vad priset var. T.ex. Kekkonen nekade aldrig att han röstade emot pÃ¥ grund av att han förlorade sin valkrets.

    Det är inte bara att nÃ¥gon vill ha makten och utöva den utan ocksÃ¥ att en hel del andra inte vill ha den som leder till ”inre kretsar”. Detta gäller ocksÃ¥ till Europarlamentet i kris om den nÃ¥gon gÃ¥ng blir Europas parlament pÃ¥ samma sätt som nationella parlament i sina länder idag. DÃ¥ kanske skulle KPJ blir en säkerhetsrisk -eller en medlem i inre kretsen om hans kontakter skulle behövas;-)

    Mvh,

    Jari

  26. Leena
    maj 9th, 2008 @ 10:33

    Jag hade nyligen nöjen att lyssna på författaren Sirpa Kähkönen som i Kuopio-serie skildrar 30-talet, mellanfreden och nu fortsättningskriget. Kähkönen var historiker innan hon blev författare, så hennes fakta stämmer men hon är inte efterklok. Den interessantaste är att Kähkönens släkte var med i illegal kommunistisk verksamhet, så hon har funnit mycket i statspolisens arkiv, men hon har valt sig sätta kvinnor och barn i centrum.

    När servitrisen Helvi i ”Jään ja tulen kevät” (VÃ¥ren av is och eld) hör smÃ¥stadens elit som bildar Finsk-tyska societeten prata om att det blir ett nytt krig, var är hennes reaktion! Inte Ã¥ngest utan: Karelien! Jag fÃ¥r Ã¥tervända hem!

    Och när tidningarna är i början av sommaren fulla av artiklar om ämnet ”Landsbygden – barnens paradis” (Ansvariga mödrar skickar barn till landet, mÃ¥n bör inte tänka pÃ¥ resans mödor för där finns mat), även tonÃ¥ringar förstÃ¥r vad de vuxna menar när de säger ”Denna menar det…”, dvs. krig.

    I boken ”Rautayöt” (Nätter av järn) skildrar sinnestämningar sommaren 1940, bl. a. verksamheten av Finsk-soviet societen av fred och vänskap. Huvudpersonen Anna vill helt enkelt ”mödrarnas fred”, men hennes man Lassi sägar: Det är inte möjligt, inte i denna värld.

    Kähkönen sade direkt ut att situation pÃ¥ somman 1940 var labil. Men i boken syns att det fanns tillrÃ¥ckligt ”gamla röda” som sade: ”aldrig vill Finland gÃ¥ till baltiska vägen” eller Ã¥tminstone ”priset är för stor”.

  27. Leena
    maj 9th, 2008 @ 21:56

    Arnstad utlänar Fribergs recension i Husis: ”Maasalo resonerar inte ingÃ¥ende kring alternativet att Finland skulle ha förhÃ¥llit sig neutralt dÃ¥ Tyskland överföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 och Hitler höll sitt berömda tal om att Finlands hjältesoldater stÃ¥r sida vid sida med tyskarna frÃ¥n Ishavet till Svarta havet.”

    Man måste verkligen undra på hur naiver dessa herrar kan vara. När Hitler höll sitt tal, hade den finska ubåtar redan gjort samarbete med tyskar i Finska viken och tyska flygplan hade brukat finska flygfält i sin attack mot Kronstadt. Även om detta inte hade hänts, var Lapland full av tyska soldater som skulle ha anfallit Sovjet inom två veckor oberoende hur Finland agrade.

    Den sista tidepunkten att besluta sig att *inte* gÃ¥ i krig med Tyskland var när socialdemokraterna höll sitt möte. De kunde ha sagt att de lämnar regeringen – men de gjorde det inte. De som var emot hade inte tillräckligt mod – det var lättare att ge andra ta ansvaret.

    ”Den i sÃ¥ mÃ¥nga axelmakter omhuldade myten om “den enda vägenâ€?. MÃ¥nga anser att Finland inte hade nÃ¥got val annat än att alliera sig med Tyskland 1941. Men nÃ¥gra bevis har jag hittills inte sett, bara kontrafaktiska resonemang om att Stalin och Hitler inte skulle ha tolererat ett neutralt Finland. Och det kan man naturligtvis ha teorier om. Men om man inte presenterar bevis sÃ¥ är det inte vetenskap.”

    JasÃ¥, dÃ¥ är Heikki Ylikangas’s teorier inte vetenskap. Inte att jag är alltid överens med honom, men han är rätt i att om historia gällde bara bevis och källor, kunde jobbet sköts av arkivets vaktmästare. Det som gör historikern är förmÃ¥gan att frÃ¥ga väsentliga frÃ¥gor.

    Men i detta fall visar alla bevis för att Stalin *inte* accepterade den finska neutraliteten 1940-1.

    Arnstad lämnar bort denna tankepärla av Friberg: ”Senare skulle man inom fredsoppositionen t.o.m. ha godtagit en tillfällig tysk ockupation av landet som ett pris för neutraliteten.”

    Har Friberg verkligen glömt vad hände ockuperade länder som hade gränsen med Sovjet? De blev inte friade men ockuperades Ã¥nyÃ¥ – och inte sÃ¥ tillfälligt.

  28. Anders Gustafsson
    maj 19th, 2008 @ 21:00

    Säkerhetspolitik & Historia
    Bergqvist & Johansson
    ISBN 9789172 240612

    En samlig essäer om utrikes och säkerhetspolitik, med tyngdpunkt på norden. En i mitt tycke synnerligen läsvärd samling skrifter av många tunga författare: Carl Bildt, Max Jakobsson, Klaus Törnudd, Kent Zetterberg, Olof Ruin etc.

    Speciellt läsvärda är de två ambassadörernas referat från de tumultartade veckor i Moskva då Sovjetunionen upphörde att existera. �Könstigt att katta dog – det har ho aldrig gjort förut� sammanfattar UD’s förvåning över det snabba sönderfallet, samtidigt som representanter för de Baltiska staterna, som sett sönderfallet inifrån, berättade hur det var fatt.

    Kjell Goldmann spekulerar om Statsmannen och hur någon som Reagan, �som visste så litet, men ändå uträttade så mycket� resonerade? Fast det kanske är en överdrift att säga att det var Reagans �star wars� som var spiken i kistan för Sovjet. Kanske det var de Sovjetisk-Kinesiska gränsstriderna 1969 som beseglade Sovjets öde? Det hävdar i varje fall Gunnar Åselius.

    Vojitech Mastny har skrivit en förtjänstfull text om Chrustjevs försök till detente och hur det misslyckades och hur han avsattes i en militärkupp, vilket ledde till Bresjnevtidens recession.

    Fredrik Vahlqvist redogör för de hemliga säkerhetspolitiska samtalen mellan Fälldin och Koivisto 1980. Mitt under det kalla kriget och bara några år efter att den Ryske försvarsministern föreslagit Finland gemensamma militärövningar.

    Mats Bergqvist har skrivit en intressant text om �Revisionismens lockelser� där har berör Arnstads teorier, närmast i en bisats och det är inte det som är den textens förtjänst. Det som gör den värdefull är för att den sätter tummen på ett fel som många journalister gör, nämligen att bedöma historiska skeenden, utan att sätta det i relation till vad man visste då och hur man tänkte då.

  29. Anders Gustafsson
    maj 19th, 2008 @ 21:10

    ”“Senare skulle man inom fredsoppositionen t.o.m. ha godtagit en tillfällig tysk ockupation av landet som ett pris för neutraliteten.â€?”

    Jo, jag reagerade ocksÃ¥ pÃ¥ den meningen och tänkte pÃ¥ Nixon’s kommentar om Ungern 1956: ”Det är inte till vÃ¥r nackdel om Ryssarna gÃ¥r hÃ¥rdhänt fram”. Speciellt den delen av fredsoppositionen som hade sympatier pÃ¥ yttervänsterkanten skulle säkert inte tackat nej till en Tysk och Rysk ockupation.

    En tysk ockupation, hade förutom digra konsekvenser för civibefolkningen, även lett till en Rysk ockupation med efterföljande sovjetisering. Möjligen annektering annars bara Sovjetiskt lydrike. Skillnaden är marginell.

  30. studentrummet | Målet framom äran - om obekväma sanningar
    maj 26th, 2008 @ 14:13

    […] fÃ¥r dessa förbjudna frÃ¥gor uppmärksamhet. Henrik Arnstad grävde i den finsk-svenska, civila spanjorer i sin, och nu har Jörg Friedrichs börjat gräva i […]

  31. Leena
    juni 5th, 2008 @ 22:26

    Har just läst självbiografi ”Kolme kotimaata” (Tre hemländer) av Ilmar Talve som var professor i etnolog vid Ã…bo universitet och därtill skrev noveller och romaner (f.ex. Huset i snön). Han flydde frÃ¥n Estland i 1943 till Finland, kömpade i Finlands armé 1943-44, Ã¥tervände till Estland pÃ¥ hösten 1944, försökte fly till Sverige men rÃ¥kade för haveriets skull till Tyskland, lyckade i 1945 fly via Danmark till Sverige. Där kunde han fortsätta sina studier, men eftersom svenskar hellre valde till en tjänst en svensk student än en ”utländsk” licensiat (han var faktisk svensk medborgare dÃ¥), flyttade han till Finland i 1959.

    Han berättar om 40-talets Sverige: ”Vi var ett litet folk, vÃ¥rt land hade blivit ockuperad, vÃ¥r folk hade torterats, skjutsats (i.e. sänts till Siberien) ock dödats. När möjligheten hade öppnat sig, hade vi försökt att kämpa mot en diktatur i främmande uniform, för vi inte hade egen. Vi had lidit förlust, och nu i exil kallades vi fascister”, och de som hade dödat vÃ¥ra landsmän kallades ”demokrater”. Existentialisterna sa att denna värld var absurd, och enligt min erfarenhet var de rätt.”

    Svenskarna hade efetr Talve lite kunskaper om världen och eftersom de hade levat i trygghet kunde helt enkelt förstÃ¥ vad det menade att människor hämtades frÃ¥n sitt hem. ”O hur skräckligt”, sa svenskarna, ”men kunde de ringa till polisen?”

    Inget under att Talve tyckte att när svenskarna brukade sÃ¥dana eksistentialismens termer som ”Frucht” och ”Angst”, verkade de naiiva och komiska. De syntes lida av skitsofreni: de trodde att de hade sparats av kriget tack vare deras större visdom, de som hade hamnat i krig var dummare än de. Ã… andra sidan kände svenskarna avund eftersom andra hade upplevt sÃ¥dant som de inte hade, sÃ¥ de mÃ¥ste bara lyssna pÃ¥ när andra pratade om sina upplevelser.

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.

  • Om denna blogg

    Denna blogg har som syfte att publicera nyheter, kompletteringar och rättelser till boken Spelaren Christian Günther. Bloggen liksom hela sajten christiangunther.se har bokens författare Henrik Arnstad som redaktör.
  • Meta