Punkt för Finlandsdebatten

Debatten om Finland och 1941-44 har lugnat ner sig och personligen känner jag att jag sätter punkt här. Tror jag. Men debatten kommer säkert att fortsätta utan mig. Kanske har stormen skapat något stort och positivt?

Sedan jag blev pappa igen har ett par saker hänt. Dels medverkade jag i radioprogrammet Historiska Klubben i Sveriges Radios P1, där jag under journalisten John Chrispinssons alltid lika pålästa ledning debatterade med den finländske historieprofessorn Henrik Meinander. Än så länge kan man höra debatten på webben, via denna adress.

Journalisten Yrsa Stenius har skrivit ett kritiskt och mycket klokt (som alltid då det gäller Yrsa) inlägg i en krönika i Aftonbladet. Stenius hyllar visserligen boken:

Monografin, som egentligen är ett slags dag för dag-reportage om den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens balansakt på slak lina under åren då Europa stod i brand, är på många sätt ett kraftprov i sin utförlighet och detaljrikedom.

Men rubriken är “Arnstads teser om Finland håller inte”. Stenius skriver:

[…] att som Henrik Arnstad driva tesen att Finland frivilligt och utan tvång lierade sig med Tyskland, deltog i ett kriminellt anfallskrig mot Sovjetunionen och slöt upp bakom Tysklands krigsmål även i andra avseenden, till exempel i syftet att förinta Europas demokratier – det är att gå för långt.

Med tanke på de anmärkningar som detta mitt resonemang ådragit sig märker jag att jag måste förtydliga hur jag menar. Det handlar om skillnaden mellan alliansens avsikter och dess effekter.

Miraklet utanför Moskva

Hösten 1941 avgörs Europas framtid på slagfälten på östfronten. Närmast som genom ett mirakel lyckas Sovjetunionen och Röda armén stoppa Nazitysklands anfall utanför Moskva i december 1941. Kriget vänder sedan i Stalingrad och Kursk. Hade detta inte skett hade Nazityskland med oändiga naturrikedomar i ryggen med all sannolikhet skapat Det Nya Europa, en kontinent där demokratin hade varit ett minne blott. Även i Sverige och Finland. Detta är visserligen ett kontrafaktiskt resonemang, men jag tror inte att något kunnig historiker säger emot mig här.

Finlands krigsinsats vid Tysklands sida hade — då det band upp ett antal sovjetiska divisioner — kunnat bli den droppe som fick bägaren att rinna över. Nu blev det inte så och det ska vi vara mycket lyckliga över.

Nazismen existerade knappt i Finland. Finlands krigsmålsättning var inte ett nazistiskt Europa. Men Finlands bidrag 1941-44 hade kunnat ha haft ödesdigra konsekvenser för demokratins fortlevnad.

Det andra argumentet Stenius framför är att Finland inte hade något val:

Den slutsats historikerna har kommit till är att Finland aldrig hade kunnat undgå att dras in i kriget mellan Hitler och Stalin – neutralitet hade inte hållit någon längre tid – men att Finland aktivt valde att gå till anfall på Tysklands sida istället för att vänta in det skruvstäd som stormakterna med full säkerhet hade i beredskap åt landet.

Detta är något vi inte vet någonting om. En helt öppen fråga, säger bland annat professor Kent Zetterberg, som forskat om kriget i årtionden. Problemet är att Finland aldrig utsätts för något tvång våren 1941. Tvärtom, Finlands ledning är mycket entusiastisk över att få gå i strid tillsammans med Tyskland. Neutralitet eller ett begränsat krigsdeltagande för att ta tillbaka förlorade territorier är aldrig aktuellt.

För 20 år sedan famfördes ofta åsikten i Sverige att den omoraliskt böjliga svenska neutraliteten var den Enda Vägens Politik. Nu vet vi att det inte var så. Vi har kommit vidare.

Skåpmat eller ej

En annan del av debatten handlar om huruvida den är öppen i Finland eller ej. Om dessa frågor verkligen vore gammal välventilerad skåpmat, så undrar jag varför jag utsattes för en sådan medieorkan. Jag undrar varför debattanförandena som riktades mot mig oftast låg på schimpansnivå, där man noga undvek att diskutera sakfrågorna. Istället kallades jag för fula saker (”lögnare”, “Sveriges David Irving”, “idiot” och mycket värre). Jag fick följande mejl från en finländare, som liksom de flesta som stödde mig refuserades på de finländska debattsidorna:

Finland har inte yttrandefrihet i svensk eller västeuropeisk mening. Landets offentlighet är - om man jämför med Sverige - irreparabelt skadad av 100 års tsarism, 25 års tyskeri och kvasinazism, och därefter nästan 50 år av hänsynstagande till sovjetdiplomatin.

Det är alldeles sant, som Henrik Arnstad skrivit, att historikerna har åtnjutit forskarfrihet och även kunnat publicera sina rön. I medierna råder däremot en mycket stark konformism.

I den största svenskspråkiga tidningen - som dock är en liten tidning - trycktes Arnstads svar till Torstila. Men det “uppbalanserades” av en strid ström attacker och misstänkliggöranden på både ledar- och insändarplats.

[…]

Henrik Arnstad har blivit chockad av hätskheten och osakligheten i attackerna på honom - ingen överraskning för oss i Finland.

Kritik svider allra mest då den träffar allra bäst.

En svensk, en “rikssvensk”, som säger sanningar råkar man inte ofta ut för (jämför Persson, Bildt!). För människor som ledarförfattaren Månsson i Hufvudstadsbladet är just kritikerns svenskhet det mest provocerande - svenskar är “inga riktiga karlar”, de har inte ens varit i krig osv. osv. “När en svensk journalist som Arnstad skriver, vill man be honom se sig i spegeln” står det nämligen i det ledarstick jag försökte utmana i min refuserade kommentar.

Den enda mot propagandalögnerna kritiska insändaren i samma tidning - av J.P. Roos - inleds också pliktskyldigast med en påklistrad känga mot Sverige och svenskarna […] “Fallet Arnstad är en storm i ett vattenglas”, menar skribenten Roos.

Nej, nej och nej.

“Fortsättningskriget” är den största frågan av alla, om Finland en dag skall bli en normal västlig demokrati.

Jag har under de dagar som gått, då debattens stormat rasat och då jag själv kramat en liten nyfödd flicka i mina armar, funderat mycket på vad det är som hänt. Vad är Finlands krigsdeltagande, Finlands krigsförbrytelser (koncentrationsläger, m.m.) och det stöd som Finland från svensk sida idag åtnjuter i de lögnaktiga delarna av historieskrivningen. Varför väcker detta så enorma känslor? Vad handlar debatten om egentligen.

Det finns två svar — ett litet och ett stort.

Det lilla svaret är att Finlands kamp för Nazityskland — nu som då — tjänar som alibi för de konservativa och tyskvänliga krafter som inte öppet kan uttrycka sitt stöd för Nazitysklands “korståg mot bolsjevismen”. Dessa krafter har jag stött på under debatten. De är svarta och mycket obehagliga. Men dock ovanliga.

Det stora svaret är betydligt mer intressant och svårare.

Det grundar sig i en till synes evig fråga. Vad var egentligen andra världskriget? Vi ser det som en kamp mellan ont och gott. Mellan demokrati och “den nazistiska utmaningen”, för att tala med historieprofessorn Alf W. Johansson.

Kamp för Nazityskland, koncentrationsläger, massmord på oskyldiga små barn. Drömmar om rasligt renade territorier och “lebensraum”. Detta är de andra. Det är inte vi. Det är ondskan under Adolf Hitler och inte västlig demokrati. Men exemplet Finland visar att detta är lögn. Vi är inte immuna, vare sig vi är finländare eller svenskar.

Vägran att inse ondskans universalitet i oss människor, även här i demokratierna, gör att debatten spårar ur. Och det hade inte behövt handla om Finland. Även Sverige hade kunnat fatta samma beslut våren 1941. På många sätt var det märkligt att Sverige inte gjorde det. Jag förstår att jag sårat den finländska självkänslan med mina ofta onödigt aggressiva debattinlägg. Förlåt mig. Det var inte min avsikt. I så fall vill jag såra oss alla, vi som lever i demokratier.

Samtidigt som du läser detta driver den västliga demokratin USA ett koncentrationsläger på Guantanamo Bay, där människor torteras utan möjlighet till rättslig prövning.

Vår historia kommer vi inte undan.

/Henrik Arnstad

PS. Bifogar två debattartiklar, som skickats till mig. Dels av ovan nämnde Kim Peter Johansson (kimpeterjohansson.pdf), dels av doktor Johan Bäckman (johanbackman.pdf). Yrsa Stenius mycket läsvärda krönika hittar du här på aftonbladet.se.

PS2. Österrikiska tidningen Der Standard skriver om Finlandsdebatten. Läs på webbsidan http://derstandard.at/Text/?id=2684072

PS3. Den bästa journalistiken under hela hysterin i Finland gjordes — tidstypiskt nog — av en podcast. Radio Free Finland samlade ihop allmänhetens hårdaste frågor till mig. Och ställde dem. Lyssna på denna föredömliga journalistik på:
http://www.radiofreefinland.net/2006/12/05/radio-free-finland-interviews-henrik-arnstad-this-afternoon/

PS4. Vasabladet publicerade en intervju med mig under hetsen:
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=336393